Mads Kjersgaard till Orgelforum (ej publicerat):

I den bästa av världar

När jag inledde mitt försök till 'totalscanning' av den rådande orgelsituationen i Orgelforum nummer 3–2007 och tog min utgångspunkt i orgelfasadärendet i Halmstad, var mitt perspektiv en utomstående orgelintresserad iakttagares — därmed avsåg jag indirekt också att försöka se saken ur en framtida orgelpubliks synvinkel, som den kommer att te sig när en gång i tiden alla implicerade parter är döda och endast det rent faktiskt kvarstående resultatet kommer att ha någon betydelse.

Sedan publiceringen har jag helt naturligt nåtts av en del bakgrundsinformation som var okänd för mig när jag skrev. En av poängerna med min 'Orgelkris' var en allmän strävan att försöka genomskåda vad som sker bakom det som synes hända, således att ställa de frågor som eftervärlden också kan förväntas ställa, och i det avseendet har jag senaste tiden fått mycket material till eftertanke.

Det visar sig nämligen, att bakom vissa debattörers ihärdiga hamrande av mantrat 'allvarligt brott mot Kulturminneslagen' i fallet Halmstad, döljer sig inte bara en, utan två (2) underliggande agendor!

Bland sådant jag inte visste från början, var det förhållandet, att församlingen haft inte bara en utan två kyrkomusikaliska konsulter inför orgelbygget. Sedan den förste konsulten vägrat acceptera församlingens val av orgelfirma, tvingades man låta en annan konsult (som iofs också hade föredragit ett annat val av orgelfirma) ta över för att komma vidare.

I alla fall hade utgångsläget för orgelärendet varit ett utlåtande av den förste konsulten 22 augusti 1994, där som sista punkt avhandlas den befintliga orgelfasaden, som "... med sin planlösa anhopning av stumma pipor, är beklagansvärd. En ny orgel måste givetvis ha en ljudande fasad med en visuellt attraktiv utformning."

Detta är briljant sammanfattat! — jag hade inte kunnat göra det bättre själv, då jag som bekant inte kan skriva så där kort — och jag kan verkligen för mitt liv inte inse att man kan uppfatta 1940 års fasad på något annat sätt utifrån vettiga värderingar av orgelkonsten.

När nu samme person återkommer i 'de fems' inlägg mot min artikel genom att underteckna orden att denna fasad skulle "... passa fint till den symfoniska orgeltyp man planerade ..." då måste jag fråga mig om vi ska godta detta som någon sorts 'mognadsprocess'? — för egen del tolkar jag det snarare som ett sätt att vända kappan efter vinden i förhoppning om att få ansluta sig till 'bror-duktig-laget', och blir inte speciellt imponerad...

Man kan närmast se det som en illustration till vad som kan inträffa, när någon som är kapabel att spela snabbt, starkt och mycket, plötsligt anförtros rollen som fullfjädrad 'orgelkonsult'!

Bland de dokument som nu kommit till min kännedom, finns ett brev faxat till S:t Nicolai församlings orgelkommitté 14/1 1998 och undertecknat av fem personer som kollektivt betecknar sig som 'orgelkonsulter'. Här hävdas, att orglar byggda av holländska, tyska och östtyska firmor inte klarar klimatet i svenska kyrkor utan blir allvarligt torkskadade inom 30—40 år. Avslutningsvis namnges den valda orgelfirman, och den beskrivs som "... ett orgelbyggeri som bland orgelkännare inte har något speciellt anseende ..." och "... är klart underlägsen de flesta svenska orgelbyggerier ..."!

Jag tänker inte kommentera den delen av innehållet, då jag dels saknar egen kännedom om den nämnda firmans arbeten, dels aldrig skulle uttrycka mina eventuella privata synpunkter på att kyrkoförsamlingar 'går över ån efter vatten' i en offentlig handling, då sådant nämligen brukar träffa avsändaren själv som en bumerang. Med sådana vänner behöver svenska orgelbyggare (som mig veterligt inte haft en aning om denna framstöt) heller inga fiender!

Den underliggande agendan är här alldeles tydligt vanlig gammaldags 'protektionism', men det speciella i sammanhanget är de fem undertecknarnas dubbla roller: två av dem var vid den här tiden utsedda av Riksantikvarieämbetet som handläggare av orgelrestaureringar/rekonstruktioner, och innehade således myndighetsfullmakt att egenhändigt definiera 'kulturminneslagen' i det enskilda fallet. Därmed var de den centrala myndighetens förlängda arm, eller hade åtminstone 'raka rör' in i denna, samt alla möjligheter att internt påverka myndighetens bemötande av Halmstadförsamlingen i negativ riktning — inåt med protektionistiskt ärende, utåt under åberopande av 'kulturminneslagen'!

Jag avstår ifrån att diskutera de resterande tre undertecknarna eller deras dubbla roller inom orgelvärlden, och förmodar att dessa har anledning att helst vilja glömma sina namn under det pinsamma påtryckningsdokumentet, som till det yttre skall ge sken av ett privat initiativ, taget av fristående 'orgelkonsulter'.

I de diskussioner som följt på debattinläggen, har åtminstone fyra inflytelserika personer 'off the record' framfört, att den verkliga orsaken till konflikten skulle vara, att den nuvarande orgelfasaden i Halmstad egentligen är ritad av en 'misshaglig person'. Jag har förgäves efterfrågat dokumentation för detta, men inte kunnat få det verifierat, lika litet som jag någonsin tidigare kunnat få verifierat något som helst rörande den personen. Egentligen bryr jag mig inte — det är samma förhållande, som att jag självfallet heller inte känner till vem som egentligen ritat Leufsta-Bruksorgelns fasad på sin tid, eller om det möjligen kan ha utspelat sig någon intern kontrovers vid tillkomsten. Jag gläder mig åt resultatet och frågar inte vem som eventuellt på den tiden kan ha ansett sig trampad på tårna ... och när det gäller den förra orgelfasaden i Halmstad bortser jag likaså från huruvida det är Tengbom, Hult, Petterson eller Lundström som ritat fasaden ... det är det 'beklagansvärda' resultatet som faktiskt spelar roll.

Det är mig en gåta hur någon kan vara oförmögen att se likheten mellan Walter Suppers mönsterteckning 1940 och Halmstads förutvarande orgelfasad från samma år — båda tidstypiska, med sina nakna, brutalt uppriggade pipfronter (åtminstone i Halmstad bestående av blinda attrapper) med onaturliga corpuslängder, avsaknad av riktig inramning samt fejkade 'verkuppdelning' — en omisskännelig pseudo-funktionell bluff ägnat att genom ett föregivet 'avskalat tekniskt' utseende inbilla en icke-orgelsakkunnig publik att orgelpipor kan balansera på slak lina utan orgelhus, och i övrigt vara uppställda litet hur som helst. (För ordningens skull kan jag tilllägga, att den svenska bildunderskriften s.13 var redaktionens, inte författarens).

Det förefaller som dokumentationen av hur orgelärendet i Halmstad framskridit varit ofullständig och är svår att följa, men bland ytterligare detaljer som framkommit om hur ärendet utvecklats, är att märka, att det ingalunda uteslutande är en eller två orgelexperter som varit inkopplade från myndigheternas sida. Den definitivt konfliktskapande aggressivitetsnivån skruvades upp, när ärendet hanterades av en tf. länsantikvarie, som tydligen inte kunde hålla begreppen 'orgel' och 'orgelfasad' isär, och som aldrig gjort sig känd som orgelsakkunnig, däremot desto mera som den nästsista för välden kända partiledaren för Ny Demokrati (nyd)!

Sammantaget anser jag på den här relaterade bakgrunden, att hela proceduren varit kontaminerad med jäv och otillbörlig insiderpåverkan och därför borde ogiltigförklaras!

I alla fall kommer jag själv efter detta — för den händelse jag i framtiden skulle få tillfälle att utarbeta någon mera orgeldesign, samt eventuellt få den underkänd av myndigheterna (sådant har onekligen hänt) — inte längre kunna veta, om de anförda argumenten kommer att vara 'sakliga' eller bara utgöra en maskerad konstruktion som bottnar i att jag efter dessa inlägg nu också kommit att bli en 'misshaglig person'. De verkliga bevekelsegrunderna redovisas inte öppet — skall det gå till på der här sättet?

När jag i avsnittet 'Myndighetskulturen' drog paralleller med 'korporatism' kom jag nog närmare sanningen än jag då var fullt medveten om. Mitt ärende var att påpeka bristen på möjlighet för demokratiskt korrektiv i ett fall när myndighetshandläggningen har spårat ur, och började först därefter ta reda på att länsstyrelser faktiskt har / hade 'styrelser', som emellertid för det första inte var tillåtna att 'styra' (det omskrivs på hemsidorna förskönande som att ägna sig åt 'övergripande mål'), och för det andra inte var demokratiskt valda, utan 'tillsatta' på oklara mandat. Detta förhållande har emellertid omsider upphört, och dessa 'styrelser' är när detta skrivs (sedan 1/1 2008) avskaffade — en illusion mindre således!

Dessutom borde jag inte ha förbisett ett par i sammanhanget relevanta uttalanden av riksantikvarien Inger Liliequist, som jag tidigare hade klippt och sparat. I en stort upplagd intervju i SvD 24 april 2004 signalerar hon en mera realistisk omorientering och en dialog med allmänheten: "Kanske är kraven för hårda i dag, kanske måste vi göra smartare prioriteringar när det gäller vad som ska skyddas. — En fornlämning måste ju ha relevans för att vara värd att bevaras. Det är bland annat här det är så viktigt att vi för en diskussion med våra uppdragsgivare och med allmänheten, så att vi får veta vad folk vill satsa på."

Liliequist vidareutvecklar detta i intervjun i Kyrkomusikernas Tidning Nr 4 april 2004, där hon säger att "det inte finns några 'allmänna sanningar'" — och vidare: "— Vi kan inte utifrån en lagstiftning säga att 'detta är absolut sant' ... — Det gynnar ingen att man skjuter lagstiftningen framför sig. ... alla ärenden /är/ unika och måste avgöras från fall till fall." Ett nyckelord i hennes intervjuuttalande är "nära dialog med brukarna".

Vad vi sett i Halmstad är, att RAÄ:s representanter genom 'relästationen' Länsstyrelsen handlat diametralt motsatt den linje som riksantikvarien gett uttryck för. Vet inte den högra handen vad den vänstra gör? Eller är den uttalade policyn endast till intet förpliktande, 'förtroendeskapande' fraser? Dogmen om myndigheters ofelbarhet behöver vi i alla fall inte köpa rakt av.

Verkligheten präglas i stället av en oroväckande trend att 'frysa' eller reservera till och med medeltida byggnadsverk som 'mausoleer' åt magistralt dominanta 1900-talsarkitekter, utan 'dialog med allmänheten', när det 'kända namnet' skall anses väga tyngre än den konstnärliga halten.

I 'Orgelkris' sökte jag exemplifiera orgelkonstens beroende av allmänna samhällsförhållanden genom tiderna, och därmed sammanhänger en paradox av mycket gammalt datum: att goda insikter i orgelns estetik oftast har stått i omvänt proportion till världslig makt och social status, vilket notorisk lett till att högstatuslokaler som t.ex. slottskyrkor och konserthus har fått påfallande icke-orgelmässiga och kitschiga orgelfasader jämfört med andra i samtiden.

En annan myndighetstrend jag först nyligen lagt märke till, är kravet att inför ett orgelbygge uppföra fullskaleattrapper på prov. I ett fall rörde det sig om en orgel som skulle byggas efter utomordentligt professionella och tydliga arkitektritningar; realistiska, färglagda och utvisande relevanta synvinklar. I den kyrkan var utrymmet rikligt och placeringen fullständigt oproblematisk. Vem som helst med intresse för och kunskap om orglar kunde direkt utifrån ritningarna föreställa sig slutresultatet. På min fråga om församlingen gjort 'kulissen' som obetalt 'hobbyarbete', fick jag fram, att detta minsann kostat ungefär 40.000:— kr! — för de pengarna hade man kunnat bygga ett extra halvt soloregister i orgeln! — alltsammans bara för att tillståndsmakten ligger hos personer som saknar egen erfarenhet av eller intresse för orglar, men som skall kunna 'komma, se och tycka' (I Halmstad lär församlingen ha åsamkats c:a 60.000:— i utlägg för en liknande manöver som inte lett någon vart). På min upprörda fråga svarade en av församlingens ansvariga "jo men samtidigt var det ju bra, för då kan antikvarierna få se hur det ska bli i verkligheten" och var tydligen till och med 'tacksam' för denna onödiga omkostnad! Jag ser det snarare som en motsvarighet till primitiva forntidssamhällen, där man slängde värdefulla offergåvor i sjön för att blidka förfädernas andar och avvärja onda demoners elaka anslag — har vi fått 'nyhedendom' i kyrkan?

För att avrunda min parallell med allmänna samhällsförhållanden, kan det här ses som en illustration till att 'infrastrukturell samhällsservice' i rask takt avvecklas, låtsasbolagiseras eller avgiftsbelägges — samtidigt som 'regelverk och formalia' inte bara oavbrutet tillväxer utan också tillåts sluka resurser 'in blanco' helt utan betänkligheter — det är denna hänsynslöshet med allmänna medel jag anser är ett av kännetecknen för 'myndighetskulturen'.

Fortfarande utan att ha sett den nya Halmstadorgeln i verkligheten, vill jag i alla fall bifoga en bild, klippt ur Kyrkomusikernas Tidning ungefär 1962—63. På tal om ämnet 'kondukter' ser man här Harry Moberg återinstallera de synnerligen långa och inte så värst med orgelfasaden överensstämmande rörledningarna från P.Z. Strands orgelverksväderlåda ut till de delvis klingande fasadpiporna i Trefaldighetskyrkan i Karlskrona! En fasad som man kan byta hur som helst? Nyligen deltog jag i demonteringen av Schiörlins orgel från 1795 i Nässjö gamla kyrka inför restaureringen, och såg till min överraskning, att orgelhuset är gjort på plats av lokala snickare, samt att Schiörlin i verkstaden har uppbyggt orgelverket på enbart fyra stolpar, som vid monteringen fästs in i orgelhuset med ett fåtal grova spikar (det fanns ju inte så gott om gängade bultar att köpa på den tiden). I sammanhanget kanske man bör påminna om, att flera av Cavaillé-Colls 'symfoniska' orglar är inbyggda i äldre, senbarock-fasader (ex.: Paris, Notre-Dame) så gott det nu går att anpassa 'symfonisk' teknik till klassisk orgelgestaltning.

Visst är det beklagligt, att den renlärigt 'anatomiska' uppbyggnaden av en äkta, klassisk orgel (där fasadens pipstockar går direkt från väderlådan ut i fronten) i stort sett började upplösas från omkring 1802, när Schiörlins design till orgeln i Tjärstad blev censurerad, likriktad och banaliserad av Herr Baronen och Öfver-Hofintendenten i Stockholm (B. Wester 1936, Fig. 137 & 138), men likafullt är och förblir det nu en gång skillnad på orgelfasader och kuliss-kitsch!

Att frukta att 'orgelfasader' från 30- och 40-talen skulle vara utrotningshotade är nog en starkt överdriven farhåga. Jag har sett åtskilliga exempel på bisarra inklädnader av orgelverk från den epoken, som i modern tid blivit 'cementerade' för överskådlig tid genom att nya orgelverk byggts in bakom dem, så det torde framgent också komma att finnas glädjeämnen för vänner av dekadent orgeldesign! I den mån de ingår i ett samtida kyrkorum är logiken nu en gång som den är — ett synnerligen anslående exempel kunde man just få se i Orgelforum Nr 4 - 2007 s. 8 (Broby — kommentar överflödig). Det betänkliga är däremot, när dylika skapelser tvingas för all framtid blockera sin plats i en historisk byggnad av helt annan dignitet, vilket verkar bli den nya trenden.

Jag lämnar nu de övriga samtidsproblemen för orgelkonsten, där ju övriga debattörer på senaste tiden inte kunnat upptäcka en skugga så långt ögat når. Märkligt nog medger 'de fem' med sin formulering dock indirekt, att det faktiskt finns "... allt som går att klaga på inom vårt fackområde ..." — felet är tydligen bara att någon faktiskt försökt det, eller i synnerhet att det är jag som gjort det. Det är nog med 'Jantelagen' som med vädret — alla talar om den men ingen gör något åt den — 'Jantelagen', översatt till svenska, lyder väl ungefär: "Acceptera! — Håll tyst! — Var inte obekväm!" — vilket påbud jag alltså inte har kunnat följa, i en tid när så mycket utvecklas mot att bli lågt och taffligt.

'De fem' har nog med sin blomstrande idyllbeskrivning kvalificerat sig för lysande karriärer som 'tänk-positivt'-konsulter — jag skulle önska jag hade anledning göra dem sällskap...
 
Mads Kjersgaard
 
PS Knappt hade trycksvärtan hunnit torka i andragångspubliceringen av 'de fems' inlägg mot mig, innan Hans Fagius i KMT nr 1 2008 under rubriken "Ny kyrkomusikerutbildning — kyrkomusikens död?" oroar sig för orgelspelets framtid — det kanske finns en orm i paradiset i alla fall?

© Mads Kjersgaard 2008 


tillbaka / back