Hans Hellsten till Orgelforum (publicerat):

Orgelkris?

Jo, vi har nog en orgelkris. Nej, jag kan knappast sjunga med när organisterna Fagius, Johnsson, Sjöström, Wallin och Wager, i Orgelforums förra nummer, lovsjunger orgelparadiset Sverige. Inte för att jag inte kan sjunga – det kan jag ju inte. Men deras lovsång klingar falskt. I deras lustgård finns nämligen en orm, nej två är det: Mads Kjersgaard och orgelärendet i Halmstad. Ormar är ett stående inslag i paradis. Problem uppstår när man inte vill veta av dem.

Till skillnad från Fagiusgruppen tycker jag att vi skall ta reptilerna på allvar.

Ett första konstaterande är att det rör sig om förälder och barn. Mads Kjersgaard gör ett både personligt, retoriskt och polemiskt försök att förstå orgelläget i Sverige, i dess helhet. Han tar upp flera krisområden och ett av dem är myndighetshanteringen av orgelbyggnadsärenden. Orgelkrisen i sin helhet är reptilföräldern. Ett av dess barn är fasadfrågan i Halmstad.

Den verkliga krisen

Mads Kjersgaard tar upp många tankar som är värda att vidareutveckla. En första är ikonmåleriet som matris för en kyrkans egen estetik. En kyrka som inte nödvändigtvis måste svänga med i sin samtids politiska och konstnärliga uttryck, utan som kan tillåta sig att stå utanför tiden, det är inte en ny tanke, men den förtjänar definitivt att tänkas och provas på nytt.

”Anti-orgelteologin” verkar vara Mads Kjersgaards egen uppfinning – som term. Som fenomen vet vi att den finns, det har många av oss erfarit. Att den har sitt nutida ursprung i 60- och 70-talens uppror mot olika maktstrukturer, och att orgeln för kyrkligt radikala blev en tacksam symbol för en kyrkoform som inte längre var önskvärd, det är också väl känt. 

Mads Kjersgaard skriver också om musikradions svek gentemot orgeln. Frågan är vad fenomenet står för. Mindre än ett medvetet svek från radions sida tror jag att det är en naturlig konsekvens av kyrkans marginalisering; orgeln försvinner ur människors medvetande liksom det rum den mestadels befinner sig i. Att kyrkan, i den situationen, tar hjälp av ”anti-orgel-teologin” för att återvinna förlorade positioner gör inte saken bättre.
 
Tyvärr har hitintills bara ett av Mads diskussionsämnen tagits upp på allvar av andra skribenter: orgelärendet i Halmstad. Det är inte så konstigt. Orgelforum har konsekvent låtit bli att kommentera detta mer än tio år gamla orgelärende som vållat så mycket strid och som lär fortsätta att göra det. Med tanke på att Orgelsällskapets ordförande, Jan Cedmark, ofta efterlyst debatt i orgelfrågor är Orgelforums långa tystnad i Halmstadfrågan anmärkningsvärd. 

Vid ett annat tillfälle skall jag försöka vidareutveckla Mads försök till en helhetsförståelse av orgelkrisen i Sverige. Jag tror att det finns både lösningar och möjligheter till motstånd. Här vill jag koncentrera mig på de delar av hans artikel som handlar om de antikvariska myndigheter som han anser har löpt amok.

Naturligtvis har han rätt. Det är uppenbart att orgelns egen historia håller på att bli ett hot mot dess utveckling och framtid. Ett tydligt symptom är hur riksantikvarieämbetets nuvarande orgelsakkunnige far runt i Sverige och välsignar alla gamla orglar och orgelpipor han kommer åt. I tron att allt gammalt har någonting att lära oss – någon gång – har han upphört att försöka förstå de instrument han kommer i kontakt med. Istället samlar han på dem. Han sveper in den gamla orgeln - eller de gamla orgelresterna - i ett vackert verbalt omslag och lämnar sedan en mer eller MINDRE värdefull orgel och en definitivt förvirrad församling bakom sig. 

Några åtgärder

Orgelns historiska tyngd går att balansera. Åtgärderna är flera, och den första, den helt grundläggande, är att de antikvariska myndigheterna tar sina egna ord om dialog på allvar. En dialog förutsätter dock två jämnstarka parter - väl känt i ett Sverige där så mycket avgörs avtalsvägen snarare än lagstiftningsvägen – och tyvärr försätter nuvarande lagstiftning om kulturminnen varje församling i ett principiellt underläge.  Detta skulle emellertid kunna förvandlas till ett praktiskt jämviktsläge om länsstyrelser och riksantikvarieämbete ökade sin förmåga till att lyssna och kompromissa. Och istället för att oreflekterat helgonförklara en alltför stor del av alla befintliga orglar och orgelrester, borde den orgelsakkunnige tjänstemannen på Riksantikvarieämbetet ta ett par övergripande initiativ för att förbättra förutsättningarna för samtal kring de enskilda instrumenten.

Han borde se till att det skapades ett nationellt orgelinventarium i digitaliserad form. Det skulle uppta alla existerande orglar men även uppgifter om tidigare instrument, fasader mm.. En sådan databas skulle inte bara öka kunskapsmängden, den skulle också göra den tillgänglig i debatter, diskussioner och förhandlingar. De kulturmiljövårdande myndigheterna skulle också betydligt lättare kunna arbeta förebyggande och pedagogiskt, dvs. peka på och öka förståelsen för historiskt väsentliga instrument och instrumentmiljöer, innan dessa blev föremål för ”förvanskande” drömmar, ambitioner och projekt.

Det vore också i högsta grad önskvärt om Riksantikvarieämbetets egen handläggning av orgelärenden blev transparent och lättillgänglig. Den som idag vill undersöka hanteringen av ett ärende blir hänvisad till ett ogenomskinligt söksystem och en dokumenthantering där viktiga handlingar ständigt är någons annanstans än på ATA i Stockholm och därför inte är omedelbart tillgängliga för granskning. Återigen är naturligtvis en digitalisering lösningen.

Att genom särskilda utbildningsinsatser öka antalet orgelexperter med goda insikter i antikvariska frågeställningar vore naturligtvis ytterligare en åtgärd. Viktigare är dock att göra befintlig kunskap överskådlig och åtkomlig för bedömning och diskussion.

Halmstad till slut

Varför har då fasadfrågan i Halmstad blivit så laddad? Jag tror att det beror på att man bland fotfolket i Halmstad har en känsla av att vara förnedrande behandlad och det redan från processens början. Bland annat stördes upphandlingsprocessen utifrån. Till exempel fick samfälligheten i Halmstad motta ett fax från ett antal orgelkonsulter. Faxet är daterat 14/1 1998, och avslutningen citeras nedan:
”Pels&van Leeuwen är ett orgelbyggeri som bland orgelkännare inte har något speciellt anseende och firman har inte byggt något instrument i vårt land tidigare. Det finns enligt vår uppfattning ingen som helst anledning att gå utanför vårt lands gränser för att beställa en orgel från en firma som är klart underlägsen de flesta svenska orgelbyggerier och som inte är införstådd med och saknar erfarenhet av våra klimatproblem. Nicolaikyrkans storslagna kyrkorum förtjänar nu att få orgelfrågan löst på lång sikt med ett kvalitetsinstrument.

Med vänliga hälsningar

Jan H Börjesson, Göran Grahn, Lars-Olof Kyndel, Carl-Gustaf Lewenhaupt, Ulf Oldaeus. Orgelkonsulter.”

Med tanke på dessa konsulters nära förbindelser med Riksantikvarieämbetet borde man från både detta ämbete och Länsstyrelsen i Hallands län ha varit betydligt mer inlyssnande och smidiga i kontakten med samfälligheten än vad som har varit fallet. Jag är inte förvånad över att man i Halmstad tidigt kom att uppleva sig i ett slags ”gerilla-position” i förhållande till en ”regim” som verkade tillämpa lagen för egna syften. Jag har tidigare talat om en ”dold nationalistisk agenda”. I konsulternas fax är den inte särskilt dold. 

Halmstadärendet har behandlats som ett juridiskt problem. Frågan är dock om inte juridiken borde ha fokuserat sig på myndigheternas agerande snarare än på den kyrkliga samfällighetens försvarsmetoder. Jag kan inte se annat än att konflikten är politisk – och har varit det redan från början. Den är politisk därför att man juridiskt har hamnat i ett dödläge sedan orgelbyggaren förklarat att han vägrar att operera in tengbomfasaden i sin orgel - frågan är om någon annan orgelbyggare skulle kunna tänka sig att utföra ingreppet. Konflikten är också politisk därför att halmstadfasaden hela tiden varit, inte bara historiskt-politiskt laddad, utan ett bra exempel på hur en lagstiftning kommer till korta när den tillämpas slarvigt, med vad som förefaller vara en dold agenda och in absurdum.

Naturligtvis är den gamla orgelfasaden av herrarna Hult och Tengbom inte nazistisk. Om dessa herrars politiska sympatier vet jag inte mycket, det har dock inte med saken att göra. Men att fasaden bär på en symbolik från en mörk tid är ställt utan tvivel. Denna symbolik riskerar att förstärkas ytterligare om Tengbom-Hults skapelse opereras in på den nya orgeln med hjälp av administrativt våld.  

Så vad som behövs i Halmstad är en politisk lösning som låter konfliktdeltagarna gå vidare utan en känsla av att ha förlorat ansiktet. Resultatet kommer att vara en kompromiss och metoden måste vara dialog och förhandling.

© Hans Hellsten 2008 


tillbaka / back