Sören Angeldorff till Orgelforum (ej publicerat):

Kompletterande om orgelfasaden i S:t Nikolai kyrka, Halmstad

Den gamla fasaden »med sin planlösa anhopning av stumma pipor, är beklagansvärd. En ny orgel måste givetvis ha en ljudande fasad med en visuellt attraktiv utformning.»  
(Den dåvarande konsulten åt orgelkommittén, i ett expertutlåtande augusti 1994)


»...den har idag ingen klanglig funktion utan är bara en kuliss… En nybyggd orgel bör förses med en fasad som stämmer överens med instrumentet bakom och med kyrkan i övrigt.»     
(Tore Johansson, orgelbyggare och orgelexpert, Tostareds Kyrkorgelfabrik)

I Orgelforum nr 4–2007 publiceras i följetongen om orgelfasaden i S:t Nikolai i Halmstad »ett klargörande» av nuvarande och en kommentar av förutvarande orgelsakkunnige hos Riksantikvarieämbetet. Halmstaduppropet betecknas som en »tvivelaktig aktion».

Artiklarna är ofullständiga och bidrar tyvärr till den redan rikliga desinformationen i saken. Ett svar är därför nödvändigt.

Tvärt emot vad som påstås kan ingen garantera att en rekonstruerad tengbomfasad är förenlig med det nya orgelverket utan att påverka dess klangliga eller tekniska uppbyggnad. Det har flera kompetenta orgelbyggare understrukit. Om taket över Grand Orgue tas bort, kan den dynamiska balansen mellan verken förändras. Med nya mensurer och längre kondukter kan väsentliga egenskaper i orgeln försämras. Det är inte alls så enkelt, som några tycks tro, att man bara skruvar loss den nya fasaden och hänger på en återskapad tengbomfasad.

Ivar Tengbom var inte nöjd med gestaltningen av kyrkans inre. Det framgår av bl. a. brevväxlingen  mellan honom och kyrkorådet. Om Tengbom fått som han ville, skulle åtskilligt i kyrkan i dag varit annorlunda. Att han satt sitt namn på Robert Hults ritningar är inte tillräckligt för att göra orgelfasaden värd att bevara i all evighet. Hults & Tengboms orgelfasad i S:t Nikolai lägger ingenting till bilden av en betydande arkitekt. Den kommer bäst till sin rätt i de många byggnader, som Tengbom gestaltat.

Den antikvariska myndigheten har i ortspressen hävdat, att kyrkorummets västparti måste bevaras intakt, då det skulle utgöra en omistlig »helhet», sådan Ivar Tengbom gestaltat den. Likväl har de själva godkänt en ny läktarbarriär (och en trappa upp till läktaren) som gör att denna helhet alls inte längre föreligger. Västpartiets »helhet» är borta. Den föregavs vara ett avgörande argument för att bevara orgelfasaden. Den nya läktarbarriären är helt främmande för den tengbomska västfasaden.

Raä:s orgelsakkunnige emeritus har i sin kommentar glömt att informera om att han själv från början sagt, att man skulle uppdra åt orgelbyggaren att utforma en ny fasad. Han förklarade sig även (hösten 1998) beredd att godta den nya fasaden med smärre justeringar. Också biträdande länsantikvarien intog samma ståndpunkt vid första kontakten med ärendet. Idén att tengbomfasaden skulle vara kulturhistoriskt värdefull har uppkommit senare och är en efterhandskonstruktion. Kravet på en rekonstruktion av den har givetvis överraskat församlingen, som inte i sin vildaste fantasi kunnat räkna med en sådan vändning.

Varken expertutlåtanden (se de inledande citaten!) eller skrivelsen till kyrkan med protest mot inköp av holländsk orgel nämner med ett ord namnet Tengbom eller att den gamla fasaden skulle vara särskilt värdefull.

Namnet Tengbom blev därefter dock snart ett mantra, en helig formel. Det räcker tydligen att upprepa det tillräckligt många gånger för att göra den gamla fasaden sakrosankt för all framtid.

Elementär argumentationsanalys ger vid handen, att tengbomfasaden inte samtidigt kan vara både unik och typisk för franska symfoniska orglar i Cavaillé-Colls efterföljd.

Raä:s nuvarande orgelsakkunnige handlar stick i stäv med de riktlinjer för antikvariskt arbete, som riksantikvarien själv tillkännagivit i Svenska Dagbladet och Kyrkomusikernas Tidning år 2004. Han — och därmed även de lokala antikvarierna — har låst fast sig i en ohållbar position, som ofrånkomligt lett till konflikt. Förutom de båda antikvarierna vid länsstyrelsen finns nämligen ingen här i Halmstad — ingen i församlingen, bland kyrkomusikerna, prästerna, körsångarna, gudstjänst- och konsertbesökarna — som vill se den gamla fasaden återuppsatt i kyrkan.

Vid ett sammanträde på länsstyrelsen i Halmstad i november 2007 framkom, att orgelbyggaren vägrar att utföra ombyggnaden. Han uppfattar kravet på rekonstruktion av tengbomfasaden som absurt; han vill inte skända sitt eget konstverk. Att en annan orgelbyggare med erforderlig konstnärlig och teknisk kompetens skulle inlåta sig på arbetet är föga sannolikt, då inte minst just orgelbyggare hör till dem som undertecknat petitionen. Likväl fortsätter myndigheterna hårdnackat att kräva en tidsplan för ombyggnaden. Därmed gör de sig själva ofrånkomligen till åtlöje och drar vanära över de antikvariska myndigheterna — och detta långt utanför landets gränser och bortom vår egen tid.

Raä:s orgelsakkunniga hänvisar till att församlingen sagt sig beredd att söka en konstruktiv lösning och att samarbeta med den antikvariska myndigheten. Ja, vad skall den göra, som står under hot? Församlingen är tvingad att underkasta sig länsstyrelsens diktat. Strävandena är inte ett uttryck för ett jämbördigt och ömsesidigt samförstånd. Att församlingen — efter allt som varit — med glädje skulle inlåta sig på ombyggnaden är verklighetsfrämmande. Stämningen bland dem som berörs är beklämd och dyster.

Kammarrätten har förlitat sig på länsstyrelsens sammanfattning av ärendet. Raä:s orgelsakkunnige sitter på två stolar; han är samtidigt både part i målet — med en i detta fall utrerad ståndpunkt — och den (föregivet oväldige) expert, som domstolarna anlitar för sakkunnigutlåtanden. I de allmänna domstolarna vore en sådan ordning stötande för rättskänslan. I förvaltningsdomstolar tycks det vara en vedertagen ordning. Det är inte ägnat att inge något förtroende för utfallet av den juridiska processen.

Petitionen på www.halmstadorgel.se är inte mitt privata krig mot ett mig misshagligt myndighetsbeslut; den är tillkommen på initiativ av internationella och nationella konsertorganister m. fl., som på ort och ställe blivit mycket upprörda av propåerna om att nytillverka och återuppsätta en kulissfasad, som inte i något avseende stämmer överens med den nya orgelns karaktär. Uppslutningen har resulterat i över 700 underskrifter av tungt vägande namn, organister, orgelbyggare och andra med hög sakkunskap. Det står motståndarna fritt att avfärda den som ovidkommande eller att påstå, att undertecknarna låtit sig vilseledas av inkorrekta uppgifter (underförstått: de skulle aldrig ha skrivit på, om de känt till hela sanningen). Orgelsällskapets ordförande menar att »röster från kända internationella orgelvirtuoser blir mer känslomässiga yttringar än att de sätts in i en nödvändig arkitektonisk och kulturhistorisk helhetssyn». Det är att underskatta  alla experternas integritet och kompetens. Tillräckligt många av dem har varit här, hört och sett helheten och vredgats över propån om en återuppsatt tengbomfasad. Deras kritik är massiv och förintande — och detta under beaktande av både orgelstilistiska och arkitektoniska aspekter!

Den danske domkyrkoorganisten och internationellt respekterade orgelexperten Svend Prip har ägnat frågan en utförlig kritisk analys. Har den antikvariska sidan sopat hans rapport under mattan?

Myndigheterna kräver att den nya orgeln, ett praktinstrument på högsta internationella nivå, måste byggas om så, att den ser ut som den gamla kulissfasaden. Det innebär att tengbomfasaden skall rekonstrueras (den existerar inte längre i sinnevärlden) och dessutom delvis göras ljudande (varigenom den inte längre är genuint identisk med Hults och Tengboms fasad) samt till mycket hög kostnad tvingas på den nya orgeln. Att dessutom förse den nya symfoniska orgeln med ett stumt blindryggpositiv (en attrapp utan funktion) är att visuellt ytterligare tillintetgöra det nya instrumentets identitet.

Det är ännu inte för sent att rädda orgeln undan en sådan vansklig och oönskad ombyggnad. De antikvariska myndigheterna kan avstå från att kräva, att kammarrättens dom verkställs. På så sätt slipper de förlora ansiktet — och orgeln kan räddas.

Sören Angeldorff

© Sören Angeldorff 2008
 


tillbaka / back